Styvt skildrad mardröm: Anna Jansson's Främmande fågel.
Mera högaktuell än Anna Jansson är i årets roman om kriminalinspektör Maria Wern är det nog svårt att vara. Med bred pensel och stor sakkunskap målar hon upp ett mardrömsscenario där en elak variant av fågelinfluensan drabbar Gotland, myndigheterna står skäligen oförberedda, dödssiffran stiger - och ökas ytterligare på med några mord, som Wern och hennes kolleger utreder. Eftersom de inte bara är poliser utan också privatpersoner med familj och barn har de inte bara mördarjakten att tänka på utan också insjuknade småttingar, oroliga vänner och, runt hörnet, ett samhälle i full kollaps.
Det är styvt gjort. Anna Jansson är själv sjuksköterska och vet en hel del om hur vacker teori och handfast praktik kan skilja sig åt i vården och både hennes skildring av ett Gotland i kris och hennes intrigbygge kring pandemins orsaker och konsekvenser har det otäckt troligas prägel.
Det kan inte hjälpas att morden ganska länge kommer en smula i skymundan i historien eller att Maria Werns annars så knepiga privatliv hålls på avstånd. Så småningom konvergerar de parallella handlingarna mycket elegant och minsann har Jansson dessutom slagit till med en lika oväntad som väl förberedd slutpoäng av den obarmhärtigare sorten.
Jag brukar tycka bra om hennes illusionslösa, men medkännande människoskildring och hennes ibland ganska sardoniska humor. I år finns både allt det där och en intrig som känns in i märgen. Så bra hon är!
Bo Lundin
Abonner på:
Kommentarer til indlægget (Atom)
Ingen kommentarer:
Send en kommentar